Allting har ett slut. Så även min blogg.
I sju år har jag (nästan, med lite undantag) skrivit varje dag om mig.

I början skrev jag minnen med dråpliga händelser som jag varit med om.
Inte visste jag att nästan varje dag sen kom att innehålla roliga och dråpliga händelser.
Jag har ju ett nästan tvångsmässigt behov av att "skriva av mig".
Nu ska jag testa ett annat sätt att skriva, men det blir i min privata värld.
Tack för att ni läst, kommenterat, eller bara gluttat in.

Ett av mina allra starkaste minnen jag har med bloggen är när jag bad er tänka på mig en kort sekund en viss dag, ett visst klockslag, när jag skulle till ett vidrigt besök på Radiumhemmet. Det må vara inbillning, men när jag klev in i hallen med den omisskännliga "stanken" av sjukhus så fylldes hela jag av behaglig värme i kroppen.

Jag skiter i om det var båg, jag kände er!

Vi ses eller hörs på nåt annat sätt.

//Najno

Oj, nu har jag inte skrivit av mig på ett par dagar.
Mycket arbete, lite sömn och nånting som liknat annalkande förkylning har hindrat mig.

Tyvärr missade jag en av Oves systersöners 30-årsdag. Presenter fick han iallafall, av Ove. Jag gick hem och la mig efter jobbet.

Som ni vet åker jag mycket tåg, en och en halv timme varje dag.
Igår lördag gick dock inte tågen så lite taxi för 900:- inledde min arbetslördag.
Hursomhelst, man ser och hör ju mycket på tåget.

Den här skylten blir man (läs jag) så ledsen av. Jag vill bara inte tro att det är sant, men det är det. Googlade när jag kom fram till jobbet.

Och sån här reklam blir jag helstressad av. Varför skulle jag vilja och ens hinna läsa 1700 magasin på två veckor? Åh, så puckat!

Den här taggen blev jag bara förvirrad av. Kände mig obildad när jag inte ens vet vad nyliberalismen står för.

Eftersom så mycket är obegripligt här i världen var det skönt att idag bara vila huvudet, kolla film med Ove och sen knarka lite "Downton Abbey". Chili och jag har dessutom njutit av höstvacker skog.

//Najno