Allting har ett slut. Så även min blogg.
I sju år har jag (nästan, med lite undantag) skrivit varje dag om mig.

I början skrev jag minnen med dråpliga händelser som jag varit med om.
Inte visste jag att nästan varje dag sen kom att innehålla roliga och dråpliga händelser.
Jag har ju ett nästan tvångsmässigt behov av att "skriva av mig".
Nu ska jag testa ett annat sätt att skriva, men det blir i min privata värld.
Tack för att ni läst, kommenterat, eller bara gluttat in.

Ett av mina allra starkaste minnen jag har med bloggen är när jag bad er tänka på mig en kort sekund en viss dag, ett visst klockslag, när jag skulle till ett vidrigt besök på Radiumhemmet. Det må vara inbillning, men när jag klev in i hallen med den omisskännliga "stanken" av sjukhus så fylldes hela jag av behaglig värme i kroppen.

Jag skiter i om det var båg, jag kände er!

Vi ses eller hörs på nåt annat sätt.

//Najno