Det började med att jag skulle lyfta en karaff och dunkade den i huvudet på lucian. Det var ju inte med flit men det sa: kloink och ljuset var som bortblåst. Jag satt mest hela måltiden och letade på bordet och vi skojade om tänder som skulle flyga all världens väg när någon av oss fick ljuset i munnen. 

När vi tre andra ätit klart tog Sofia en av sina sista tuggor. 

Och se där var det, ljuset!

Rätt gissat!

//Najno