We are the heroes
Ja, då blir det ett Mellofestinlägg idag, dagen efter kvällen före.
Min privata hår- och sminktjej fixade till gamla Bettan.
Nu är jag redo.
Drog iväg med röda faran och hämtade upp min bästa vän sen 70-talet, Storchen. Vi har ju stått med hopprep och sjungit ABBA och annat sen vi var små, och fortsätter än idag.
Fast igår var det inga hopprep, då var det boan som gällde.
Och visst var vi på Friends Arena och såg finalen i direktsändning.
Och vilka bra platser vi hade. Alla artister gick förbi oss när de sjungit klart.
Och vilket ös det var. Det är så kul med mellopibliken för vi vill verkligen vara där och vi pratar med varandra och alla är så glada.
Jodå, jag grät en skvätt av lycka.
Publiken hjälper Jessica Andersson under hennes ballad. Hon var superbra.
Vilken fest det var. Måste titta på reprisen på tv.
Sen bara måste jag berätta om min fantastiske far - igen.
Han är ju taxichaufför. Igår råkade han vara i Solna ungefär när vi kom dit med röda faran. Jag hade tänkt parkera vid min farmor, som bor nära arenan. Och det hade säkert tusen andra göra. Då hittar pappa en liten p-ficka åt mig, ställer sig där, låter mig få parkeringsfickan och sen skjutsar han oss till arenan.
Jag är helt mållös över hur fiffig, omtänksam och snäll han är.
Det bidrog ju till att kvällen fick en riktig kanonstart.
Ja, alla vet ju sen att Måns vann.
Glada och trötta tog vi en nattburgare på vägen hem.
Jag skjutsade hem Storchen till Skokloster och sen brassade jag Måns låt på högsta volym ända till Märsta.
Full av adrenalin hade jag svårt att somna och idag känner jag mig bakis, trots nykterheten.
Ska inte göra ett jota idag.
//Najno
Kommentarer
Trackback