Ni kanske tycker det är smetigt när jag hela tiden är så jävla glad och tacksam för allt. 

Jag har hela livet alltid varit rädd och orolig i själen. 

Jag har suttit i väntrum på psykakuten och tänkt: "nu orkar jag inte längre, jag måste ha hjälp". När jag väl fått hjälp har mitt mål alltid varit att jag ska sluta med medicinen jag fått. Men för sex år sen hamnade jag i djup svacka och då bestämde jag mig att jag får nog fan äta den här medicinen resten av mitt liv. Precis som blodtrycksmedicinen jag äter och får äta resten av livet. 

Jag var alltså drygt 45 år när jag förstod hur livet skulle kännas - nämligen ingenting alls. Ingen oro, ingen ångest, ingen rädsla. 

För att få tillbaka glädjen och euforin (den trubbas av lite av medicinen) började jag skriva dagbok:

- Idag klev jag upp ur sängen, det var bra. 

- Idag klev jag upp och klädde på mig, tusan vad bra. 

- Idag gick jag ut, jag är glad för det. 

Och så har det fortsatt. Jag har lärt mig att se det goda, positiva i livet för att jag inte ska gå under. 

Jag har lovat mig själv att inte svika mig själv igen, som jag gjort så många gånger förr, bara för att andra skulle tycka om mig. 

Så - jag är inte särskilt komplicerad. Jag blir glad av väldigt lite. 

Som när gräset är blött efter ett snabbt regn. 

Som när dottern ler mot mig. 

Som när Ove köper Plopp till mig. 

Som när mor o far bjuder på middag. 

Bäst av allt är att jag nu är vän med mig själv. Det är gott nog. 

Idag var Ove och jag på bio. 

Jag råkade försöka öppna en påse M-kulor från botten av påsen. Det gick inte alls, så McGyver drog fram sin allt-i-allokniv och hjälpte mig. 

Filmen "Spy" med Jude Law var väldigt rolig och actionfylld. Kan rekommenderas!

På vägen hem köpte vi kinamat och sen var det fotboll (U21-final) för alla utom för mig. 

Men jag blippade på tv:n så jag såg sista räddningen av Carlgren. 

Sen grät jag en skvätt, jag gör gärna det när folk är glada i grupp. 

Jamen det blev ju en toppendag vettja. 

Tack för det!

//Najno