Nervös var jag men när jag klev in på Radiumhemmet idag blev jag alldeles varm (läs; INTE svettig) i kroppen för jag kände er. Helt otroligt och ett stort tack till er alla. 

Nej, man hittade inga yttre tecken på att några födelsemärken såg konstiga ut, inga lymfkörtlar som var svullna. 

Jag har tänkt flera gånger: kan man inte scanna den här jävla kroppen och se vad som finns inuti, men tänkte att om jag säger det till läkaren så tycker hon jag är hysterisk. 

Så döm om min förvåning, lättnad och skräck (ja, livet är mångfasetterat) när läkaren tycker att jag ska genomgå en datortomografi. Hon vill se om det finns något inuti som inte ska vara där. 

Så nu blir det några veckors väntetid på röntgen. 

Ni vet väl att man måste vara frisk för att vara sjuk?! Nu börjar en period igen med otaliga telefonsamtal: "har ni fått remissen", "jag kan komma med kort varsel," "jag kan stå på återbudstid" och så vidare. Men jag har gjort det förr och gör det igen och igen och igen...

Dagen började med att Chili och jag tog en promenad till veterinären. 

Vi klippte lite klor, jag tycker det är knepigt med "tummen" så jag ville att det skulle bli ordentligt gjort. 

Jäklar vad hon inte gillar att gå dit. Redan 100 meter därifrån börjar hon sätta sig och vägra gå. 

Och jag har alltid glömt godis så vi kör en kort dragkamp som jag alltid vinner. He he. 

Resten av dagen tog vi det riktigt lugnt och har inte gjort många handtag. 

Det tar på krafterna att oroa sig. 

Så, nu får det vara slut på sjuknyheter. 

Nu borde det komma några fina visdomsord här, som till exempel: Carpe diem eller nåt annat trams. 

Istället kommer en bild: