Jag sitter alltid ensam ytterst på en tvåsits på tåget. Jag reser ju vid lågtrafik så jag är inte så irriterande som en del tycker. Det finns plats för alla som åker. 

Dels vill jag sitta ifred, dels vill jag inte ha några tiggarkort med sjuka barn på bild på sätet där jag sitter. (Häromdagen sträckte sig tiggaren över mig och försökte lägga kortet på sätet innanför mig men det gick inte kan jag säga, jag är snabb när jag behöver). 

Ikväll satt en ensam, lite mysko kille på andra sidan gången och snett framför mig satt en tjej som pratade högt i telefonen. 

Rätt var det är säger mysko killen högt till telefontjejen: 

- Den där telefonen är avsedd att användas där borta. (Ja, konstigt men så sa han)

Sen pekar han bakåt i tåget. 

Tjejen blir nervös och flyttar på sig. 

Jag sitter kvar men har alla tentakler ute och ser honom i ögonvrån. 

När vi kommer till Väsby reser han sig, stryker sig nästan mot mig, snurrar runt och sveper med sin arm över mitt ansikte och ner mot min väska. 

Jag reagerar med blixtens hastighet och skriker till och då springer han ut ur vagnen och hoppar på tåget på andra sidan perrongen. 

Jag blev så rädd att jag fick ont i hjärtat. 

Längre fram i tåget sitter en kille som sett allt och ropar till mig: 

- Du, det där var en riktig knäppskalle. 

Skönt att veta att någon annan observerat det som hände, för det gick ju på en tiondels sekund. 

Nej, mysko killen fick inte med sig nåt av mina grejer, som jag köpt för egna inarbetade pengar. 

På vägen hem ramlade giraffen omkull tre (3!) gånger!