Vi måste våga prata om klimakteriet
Under en lång tid (nära ett och ett halvt år) har jag haft en ofattbar trötthet (fatigue) som inte går över trots massor med sömn, nattsvettningar, oregelbundna vallningar.
Det är en kvinnlig läkare som skrivit artikeln om "oss". Jag väljer att se detta som början på andra akten i livet.
Jag är ju van vid att ha ångest så jag har trott att det kanske var det. Att det var mig och min själ det var fel på.
Men när dessutom mitt humör sen ett par månader tillbaka förändrades drastiskt blev jag faktiskt orolig.
Jag närmar mig ju 50 och gick då till en kvinnoläkare.
Av honom fick jag veta att jag är mitt i klimakteriet och att man enkelt kan göra något åt det.
På fyra veckor har livet förändrats radikalt. Jag sover bättre, slipper vakna sjöblöt och frysande mellan dyngsura lakan, är på gott humör, och är normalt trött efter hårt arbete, på jobb eller hemma.
Egentligen fattar jag inte att jag överhuvudtaget har kunnat fungera som en normal människa för jag har varit allt annat än normala jag.
Eftersom den där fucking cancern förra året tog och tar all min energi och överlevnadsinstinkt så har jag trott att det var den som gjorde att jag var så trött.
Det kanske det också var men nu är jag en bit på väg in i mitt normaltillstånd.
Jag läste en bra läkarartikel på nätet om "Menopause - the Second Act"
Det är en kvinnlig läkare som skrivit artikeln om "oss". Jag väljer att se detta som början på andra akten i livet.
Okej, då går vi vidare - på en kvällspromenad på mörka ensliga vägar.
Här är det inte matte som är mörkrädd, utan hunden, som bara tvärnitade ikväll när vi skulle igenom ett mörkt skogsparti.
Jag fick med mig henne efter lite pock och lock.
Röjning och plockning hemma och nu hopp i säng.
Måste komma i tid i morgon till jobbet vilket jag inte gjorde idag, apropå att sova bättre.
//Najno
Kommentarer
Trackback