Huga, jag brukar ju gilla hösten och mysa runt i september, oktober. I år vill inte myskänslan infinna sig det minsta.
Hjärnan går på högvarv och naprapaten sa häromdagen att jag inte andas ordentligt med magen utan bara i bröstet. Därför hade en knut satt sig där som han fixade till.
Tack för det.

Kats hjälper mig att andas på jobbet. Tur det. Idag fick hon dessutom mig att skratta så jag nästan gjorde på mig.
En stammis kom in för att prata. Rätt var det är dyker Kats ner på golvet under skrivbordet, för att gömma sig.
Jag ser henne i ögonvrån, ihopknölad på golvet, jag löspratar lite med stammisen som sen går. Kats kravlar sig upp och vi dog av skratt. Ett infall liksom.

På kvällen tog jag en liten promenad, mötte Fru Svensson vid bussen och tog en nattpromenad med henne och njöt.

Tur man har kompisar och jobbkompisar som hjälper en igenom icke-myset.

//Najno