En morgon i maj vaknar jag av en vänlig hand som smeker min kind. Jag snoozar två gånger, gör mig i ordning och tar en lång promenad med min extremt glada hund.
Hon vet att hon ska till mormor och drar nästan hela vägen.
När hunden är avlämnad passerar jag en vacker syrenbuske, knipsar en gren och luktar på den.
Den luktar - ingenting. Den har ju inte slagit ut ser jag sen på närmare håll.

Även denna morgon sitter en stor hare mitt i gångvägen. Undrar om det är samma hare som häromsistens?

Ja så underbart har Fischer det på vägen till jobbet.
Äckligt va?!

Ja, jag är dyngblöt av svett, men det passade inte in i idyllen.

//Najno