Denna vecka har det, som de flesta med skolbarn vet, varit sportlov. Även i K-huset har vi haft sportlov, med betoning på lov.
Det var länge sen det var så lugnt på jobbet som denna vecka. Det var bra för då hann vi göra en massa saker som annars blivit liggande.

Men så idag hade vi en konsert mitt på dagen och det blev rätt mycket folk i kassan. Det tog nästan musten ur oss.

På eftermiddagen/kvällen flamsade kollegan och jag så mycket att hon till slut inte orkade mer:



Hon tuppade nästan av, stackars JJ. Nästa gång vi jobbar ska jag vara lite tystare, jag lovar.

Bästa Elisa kom in och snackade en stund och då kändes livet plötsligt underbart igen. Fan vad skönt det är med riktigt gamla och trogna vänner som man inte behöver ha dåligt samvete över för att man inte orkat höra av sig till. Man behöver inte ens komma med nödlögner om varför man inte hört av sig på ett halvår. Det är liksom lika för oss alla.
Vi bokade i alla fall in en träff i almanackan och det känns också bra.

I morgon blir det full fart med hela familjen Westlund här. En massa födelsedagar ska firas med middag. Måtte potatisgratängen och köttet räcka!

// Najno