En stor fördel med min farmor är att hon alltid tagit med mig på teater, utställningar och konserten ända sen jag var en liten kicka.

En gång, jag kan ha varit 9-10 år så hade min kusin från Skåne kommit upp till Stockholm och farmor skulle ta med oss till någon tillställning, jag kommer nu inte ihåg var det var någonstans.
Vi hade varit på tillställningen och var nu på T-centralen och skulle ta pendeltåget hem till henne i Solna.
Och nu går det undan, för när vi kommer upp på perrongen så står tåget inne och min farmor slänger sig på tåget, dörrarna går igen och jag och min kusin står kvar på perrongen. Tåget sätter fart - åt fel håll! Farmor är nu på väg mot Södertälje!

Vi börjar gråta och den enda som försöker hjälpa och trösta är en berusad äldre man. Hur som helst så går vi ner till centralstationen och jag går till en telefonkiosk och ringer hem till pappa. Han råder oss att gå tillbaka till perrongen där farmor lämnade oss för att invänta henne. Hon kommer säkert att gå av i Älvsjö och åka med vändande tåg.

Sagt och gjort vi går tillbaka och när vi precis kommit upp till perrongen hör vi en gastande röst vi känner igen:

- Nina och Dennis!!! Niiiina och Deeeennis!

Där står farmor på den andra perrongen och skriker över spåret. Hon går inte själv och hämtar oss utan skriker att vi ska komma till henne.
Hon hade alltså tagit fel perrong från början och sett till att hon själv kom på tåget, men glömde visst att hon hade två barn med sig.

Inte undra på att jag haft svårt att lämna min dotter till henne när hon frågat om inte de två ska göra något ensamma.

// Najno