Idag tänkte jag ha bjudit på ett fotorreportage om min väg till jobbet. Men det får bli en annan gång för det hände något på väg dit idag:

Jag kommer från pendeltåget och ska åka med tunnelbanan till Hötorget (ja, jag vet att jag är lat, det står jag för). Tåget står inne vid perrongen och jag hastar mig in. Jag har månadskortet i handen och dörrarna stängs precis så jag slår i min axel i dörren och - handen öppnas och ja, jag tappar mitt månadskort. Det säger liksom "kloink" och jag förstår att det har hamnat mellan tåget och perrongen, alltså nere på spåret.
Inte mycket att göra åt, men det kändes lite surt eftersom det var mer än två veckor kvar på kortet.

När jag kommer till jobbet berättar jag vad som hänt och mina kompisar tipsar mig naturligtvis med bra tips så jag ringer kundtjänst på SL och de tipsar mig om att ta kontakt med spärrpersonal på aktuell station, T-centralen.

Efter jobbet skulle jag göra en inspelning på Voice och när jag snabbt tittar över min kassaredovisning ser jag att den inte verkar stämma så jag tar det säkra före det osäkra och ringer till teknikern och talar om att jag blir 10 minuter sen.
När jag sen lugn gör kassan visar det sig att det stämmer så plötsligt har jag gott om tid till inspelningen. Jag tar tunnelbanan till centralen, går upp till spärrarna och tillkallar en kille från MTR (de sköter allt med tunnelbanan numera).
Han följer med mig till perrongen och visst, där ligger mitt månadskort precis mellan spåret och perrongen och bara väntar på att bli upplockat.
Killen tillkallar en specialist på nedtappade saker och den killen i sin tur funderar lite. Det är liksom rusning och tågen kommer hur ofta som helst, det är mycket folk och farligt att vandra på spåret.

Jag blir svettig och vill inte vara till besvär så jag säger att jag kan komma tillbaka.  Han svarar att det inte är några problem och sen börjar han prata i walkie-talkien. Det visar sig sen att han stoppar det ankommande tåget till centralen för att sen själv kunna hoppa ner på spåret. Jag får mitt kort och blir så glad så jag slänger mig runt halsen på den 20-åriga pojken som hjälpte mig från början.



Där nere ligger mitt kort!

När jag sen kommer till Voice tio minuter försenad frågar teknikern om kassan stämde. Jag säger att kassan stämde alldeles utmärkt men att jag inte vågade ringa en gång till för att berätta om mitt äventyr på centralen.

Nåväl vi börjar inspelningen och jag läser just nu en del adresser med nya brevlådor. Adresserna var i alfabetisk ordning och sen kommer vi till bokstaven R och då finns det en väg i Sverige som heter:

- Ryckepungsvägen.

Då brast allting och vi skrattade i ca 5 minuter så tårarna sprutade. Vi undrade just hur det lät på kommunmötet när man skulle bestämma namnet på gatan.

Herregud vilken dag!



// Najno