Innan jag berättar vad jag hörde på tåget idag måste jag bara få visa en bild på två gosisar:



Det är arbetskompisen Pernilla som köpt dessa till sina barn.
Jag har alltid haft marsvin och kaniner och verkligen älskar den här relativt nya rasen; lejonhuvad kanin. Jag är så glad att jag vågade ta steget att köpa hund, men smådjuren kommer alltid har en stor del av mitt hjärta. Jag blir alldeles galen av små ulliga bollar som man kan doppa näsan i och så killar det så där skönt.
Djuren jag har haft:
Mimmi 1: Släthårigt marsvin som levde i 3 år.
Mimmi 2: Släthårigt marsvin som levde i 8 år.
Albert (Abbe): Dvärgkanin som levde i 12 år.
Bina: Dvärgkanin som levde i två veckor (mycket sorgligt)
Bamse: Dvärgkanin som levde i 10 år.
Musse: Släthårigt marsvin som levde i 8 år (eller var det 10?)

Inte vet jag vad jag gör men mycket kärlek har de fått i alla fall.

Nåväl, nog om djuren nu tar vi "Hört på tåget":
Massor med folk pratade högt i telefonerna på vägen hem idag, men högst pratade en hästkvinna. Hon pratade släpigt och utpräglad stockholmska. Det hade blivit något tjafs på hästgården om hennes häst och om vem som skulle rida vilken häst och så säger hon:

- Asså de ska'nte hålla på å vara såna dära besserwajser!

Det var en ny variant på det ordet för mig.

// Najno