Alltså nu får man ju skämmas. Jag har inte skrivit sen förra onsdagen och nu har så mycket hänt att det här blir ett väldans långt inlägg. Hoppas ni orkar läsa.

Torsdag 25/8
Åt lunch med kompis på Café Belmondo, där hängde den här skylten vid kassan:


Vi som inte brukar ha skolböcker med oss när vi äter lunch blev mest förvirrade av denna lapp.

På kvällen på torsdagen var det dags för Sing-Along med Peter Jöback i det stora blå huset mitt i Stockholm. Jag vågar nästan inte skriva om hur bra det var för dottern, som skulle följa med blev sjuk och fick inte komma med. Stackars hon, det var ju så himla bra och så roligt att få sjunga med. Det gjorde inte saken sämre att vi satt på bästa parkettplats och sen minglade  med musiker och då slank ju Peter in och sa hej.



Två glas vin på Dubliner innan konserten och ett glas i pausen gjorde att jag blev glad i hatten och på vägen hem på tåget fick jag fortsätta skratta när jag hörde tjejen som pratade med sin kompis om den blinddejt hon varit på samma kväll:

- "Alltså du fattar inte vad jag varit med om. Jag satt och väntade och tittade mig omkring efter tänkbara kandidater till min dejt. Där var en rätt krallig kille och han såg ju bra ut. Kanske var det han? Sen satt en ful flintis kille i baren, men han kunde det ju inte vara.
Då ringde min telefon och jag svarade och då visade det sig att han satt ju i baren och väntade på mig och nu ska du höra, Elisabeth, DET VAR FLINTISEN som var min blinddejt!
Alltså han såg ut som värsta flyktingen, fan flintis, fult skärp och värsta guldkedjan. Ja, jag vet Elisabet, det är mitt fel vi har inte cammat (snackat med kamera på datorn). Han var så jävla ful och jag visste inte vad jag skulle göra och sen försvann han ut på Sveavägen."

Jag och en annan tjej tittade på varandra och brast sen ut i två gapskratt. Tjejen som talade i telefonen var helt omedveten om att vi skrattade åt henne trots att vi satt nära varandra.

När jag kom hem satt mascaran i knävecken.

Fredag 26/8
Började morgonen med en dusch, som skulle visa sig vara livsfarlig. Jag kände från början att det var oljigt/tvåligt på badkarsgolvet. Hinner inte ens konstatera att det är så innan jag börjar sprattla med benen och tappar balansen och tar tag i badkarskanten och rasar sen rakt in i en stålkorg med huvudet. Det säger "crash" i huvudet och jag ser bokstavligen stjärnor och skriker högt.
Sen är det så halt i badkaret att jag inte kan ta mig upp. Jag skriker lite till och börjar sen storgråta i hopp om att någon av mina två familjemedlemmar ska höra mig och hjälpa mig upp.
Dottern ligger och sover djupt i febersömn (hemma med förkylning)
Mannen i mitt liv har låst in sig i arbetsrummet och har ett telefonmöte med jobbet och hör ingenting. Den enda som bryr sig är hunden som sitter utanför och gnäller för hon tror säkert att jag leker i badrummet.

Resten av dagen var som en dvala, för jag tog mig upp men hade sen så jävla ont i högra sidan av hela kroppen att jag borde stannat hemma och vila. Men satan, vila får man göra någon annan gång.

Lördag 27/8
Jobbade till 17.30 och på morgonen när jag ska ta tunnelbanan kommer det fram en dam till mig och följande utspelas:

- Är de här tåget till Alvik?

- Ja, det står på skylten där att det här tåget går mot Alvik, så det är rätt, svarar jag.

- Men jag ska ju åka grön linje?

- Ja????

- Men tåget är ju blått!

- Ja, men det är alla tåg.

- Oj, så dum jag är.

Jag svarar ingenting utan går på tåget mot Hötorget.

På kvällen vardet sen kräftskiva hos familjen Larberg. Jag hade sagt att vi kunde ta bilen, för jag mådde inte riktigt bra, så det gjorde vi.
Väl där är det första jag gör att sparka omkull ett bord med drinkar så värdinnan fick börja städa det första som händer. Då blev jag så upprörd att jag var tvungen att ta en drink jag också och sen var det kört.
Bilen fick stå kvar och sen hade vi kul ända fram till 4 på morgonen. Alla ungar var hemma från sina respektive fester och sov för länge sen, så än är det fart på 40+:arna.


Söndag 29/8
Vaknade med glasögonen på och inga öronproppar. Hur jag kom i säng vet jag inte och ont i vänster knä hade jag också. Men jag grottar inte ner mig i varför utan det gick över senare under dagen. Jag hade väl snavat i någon grop, de bygger ju så mycket i Märsta nuförtiden.

Även hunden var dödstrött och ingenting blev gjort den där dagen. Det var förresten jävligt jobbigt att gå tre kilometer för att hämta bilen, men det gjorde vi.



Måndag 29/8
Årets biljettsläpp på K-huset. Vi var laddade upp till tänderna och vi log och hjälpte nära 300 kunder över disk och lika många på telefon. Vi var så glada när vi stängde att det hade gått så bra, men Beethoven var lika sur som vanligt:


Tisdag 30/8
Trött som en gnu. Men lycklig, eftersom jag på lunchen kunde tjuvkika på Ola Salo som repeterade i Stora salen.


Han är så bra. Sen bar det hem med en liten tårta för idag fyller mannen i mitt liv år. Han brukar inte vilja fira sin dag men en tårta från Vetekatten säger inte ens han nej till.

Tåget var försenat, elementen sprutade värme och jag var beredd att få vänta på bussen i Märsta. Då hade den snälle busschauffören valt att stanna och vänta in tåget eftersom det är så många som ska till Sigtuna och skulle ha behövt vänta i 45 minuter annars.
Detta meddelar han i högtalaren när han börjar köra bussen och då tänkte jag att nu blev vi väl alla så glada att vi kan kosta på oss en applåd till chauffören. Det var bara jag som klappade.....(gud så pinsamt!)



Grattis Ove!!!

// Najno