Ja, det är ju bara att erkänna. Jag fyller år idag och det känns riktigt bra. Jag har aldrig, av en outgrundlig anledning, aldrig tyckt om att fylla år, inte ens när jag var liten. Har alltid tyckt det är jobbigt med kalas, både mina egna och andras.

Men för drygt ett år sen när jag blev uppsagd från jobbet och deppade ihop rejält så blev en tröst i mörkret att sitta vid datorn och spela dataspel och lyssna på radion. En kväll lyssnade jag på Karlavagnen och där ringde en kvinna in och berättade att hon just den dagen fyllde år och att hon som tradition hade att vara ledig den dagen. Hon gjorde det som föll henne in och njöt av att vara ledig.
Jag blev så inspirerad av denna kvinna att jag också bestämde mig för att i fortsättningen fira min dag med mig själv, ledig från eventuella jobb och uppdrag.

Det gjorde jag förra året och det blev en toppendag. I år har det hittills också varit en toppendag förutom att dottern och jag hamnade i värsta spöregnet på vägen hem med tårtan vi köpt på Märsta C.

Min farmor ringer alltid först av alla på morgonen och sjunger "Happy Birthday" på sitt eget oefterhärmliga sätt. Och varje år säger hon efter sången:
- Är jag först med gratulationen?

För det mesta är hon först eftersom hon ringer vid sex-sjutiden på morgonen.
I år har hon lärt sig att jag jobbar skift så i år ringde hon en hel dag innan födelsedagen och sjöng och sa:

- Ha ha, jag måste vara först med gratulationen!!!

Och ja, farmor, det var du!

// Najno