Nu är allt som vanligt igen och iakttagelserna har tagit fart.

Häromdagen satt kollegan och tog emot telefonbeställningar. Hon svarar som vanligt, trevligt.

Kunden:
- Maskin eller människa?

Kollegan (snabbtänkt):
- Maskin.

Kunden tystnar men förstår att hon skojar och berättar att han försökt ringa till Ticnet men aldrig kommit fram till en levande röst.
Så nu var han så glad att han fick tala med en levande människa.



Kallt och frostigt i morse vid bussen


Idag ringde en kund och jag svarade.

Kunden är en äldre, något nervös lagd dam som pratar i ett rasande tempo. Hon säger ungefär så här:

- Hej, jag skulle vilja beställa såna här konstsaker eller vad heter det såna här, ja nu vet jag inte vad det heter, men såna här grejer som jag brukar se hos er. Oj, oj nu är jag så stressad, jag måste lugna ner mig.

Damen andas djupt och tar sats igen:

- Ja, jag skulle alltså vilja ha såna där biljettgrejer till någonting, hon som sjunger så vackert, vad är det hon heter nu igen, jag vet inte vem det är men hon sjunger vackert, jag tror hon ska sjunga den 24 november men vad är det nu hon heter, jag kommer ju inte ihåg.

Hela tiden ett hysteriskt tempo. Jag förstår att hon vill lyssna på Renée Fleming som kommer den 13/11, men när jag berättar för damen vad biljetterna kostar ber hon att få återkomma.

Till och med jag är andfådd när vi lägger på.



Jag är fortfarande barnsligt förtjust att trampa på frysta vattenpölar.

På tåget hem sitter en kille och tjej och pratar med varandra. De verkar gå på högskolan och de är i tjugoårsåldern.

Tjej: "Åh, när jag kommer hem ska jag laga soppa"

Kille: "Jaha, vad ska du ha i den då?"

Tjej: "Jag tror jag har morötter hemma och sen hoppas jag att jag har potatis. Jag ska kanske köpa en purjölök."

Kille: " Åh, då blir det morötts- och löksoppa alltså!"

Tjej: "Åh, nu blev jag sugen på de där vita morötterna. Vad heter dem nu igen?"

Kille: "Menar du kålrot?"

// Najno