I morse när jag klev på tåget så såg jag inte en 1 centimeter hög kant vid dörren så jag bokstavligen flög in i vagnen och mina 80 kilo rörde riktigt om i grytan kan jag säga.

Det fick mig att tänka på en liknande entré min mor gjorde för länge sen.
Så här var det:
På 70-talet åkte vi två gånger om året till Tunisien, bodde på samma hotell, hade samma rum, satt vi samma bord i restaurangen, och åt samma mat kväll efter kväll.

Det här var kanske femte eller sjätte året vi kom till hotellet och eftersom vi kände alla som jobbade där gick den första kvällen alltid åt att gå omkring och hälsa på folket.
Min mamma stötte på en kypare utanför ett moriskt kafé och de hälsade glada på varandra. Mamma tog den lille kyparen under armen och skulle sen gå in i moriska kaféet med honom, ser inte den jättehöga tröskeln utan flyger verkligen in i kaféet med kyparen, som vi för övrigt kallade "kaninen" för hans stora tänder, landar på golvet bland alla människor som sitter och dricker sött te.
Under sig har hon "kaninen" som bara ler stort och mamma som var rätt stor då håller faktiskt på att kväva honom.
Jag och pappa står utanför och skrattar högt och där fick jag mitt första urinläckage.

Ja, det var tider det!

Chilis syster har ju varit här och lekt i nästan en vecka.
Så här kunde det se ut på en helt vanlig promenad:



Och nästa dag såg det ut så här ute:


Inga hundar men fullt med snö.

// Najno