Ja, så kanske jag tänkte när jag för första gången på 80-talet skulle gå med min kompis Kerstin på WorldClass (som det hette innan de bytte namn till SATS).

De var vår i luften och Kerstin har alltid tränat och hade nog tjatat ett tag för att få med mig, som ALDRIG tränat. Vi skulle gå på ett workoutpass med lite häftig musik och så.

Jag hade väl skramlat ihop lite träningskläder och lånade Oves ljusblåa Audi (som vi döpt till Ådi) och så begav Kerstin och jag oss till WorldClass.
Vi parkerar bilen och antagligen är jag så nervös så jag ser inte att det ligger ett stort järnrör bredvid min bil och det jävla röret snubblar jag naturligtvis på när jag kliver ur bilen.
Jag hamnar på alla fyra och skrapar i mina händer i asfalten. Tiden står liksom still här nu och i samma veva kommer det en bodybuilder i sin  nercabbade cabriolet. På passagerarsidan har han en riktig blondin som tittar ner på mig och ser mest äcklad ut.

Jag är plikttrogen och tapper och går i alla fall in och vi börjar passet. När jag är halvdöd och svimfärdig säger tjejen:

- Det var uppvärmningen, nu sätter vi igång på riktigt! Kom igen nu!

Jag vet inte hur jag tog mig igenom passet men det hela slutade i alla fall med att Kerstin och jag fick hämta papper och vatten och torka av hela golvet för jag hade blodat ner lite överallt.

Behöver jag säga att det var första och sista gången jag gick på ett gemensamt pass?

// Najno