Jag var alldeles ny som manualansvarig på Jetpak.

Till mina arbetsuppgifter ingick att ringa runt till flygplatser i Norden, men även i Europa för att kontrollera att deras öppettider och kontaktuppgifter stämde.

Det ska också nämnas att jag delade rum med min chef och en annan kollega och båda var den här dagen på plats.

Den första europeiska flygplatsen jag skulle ringa till var Brussel (BRU) i Belgien.

Glad i hågen ringer jag det telefonnummer jag har och i andra änden skriker en mörk röst:

- Hallo!

Jag blir så himla paff att man svarar så på en flygplats så jag direktöversätter det jag tänkte på svenska:

- Where have I come?

Mannen svarar helt ohörbart:

- Oah hallaballå, nånting

Då blir jag så rädd att jag bara lägger på luren.

Chefen frågar lugnt och stilla.

- Men Nina, vad håller du på med?

Jag svarar:

- Ja, alltså du frågade faktiskt inte på anställningsintervjun om jag var bra på engelska. Och det är jag inte.

Den här historien blev sen ett glatt internt skämt i vår arbetsgrupp, när man inte vet vad man ska säga.

Då frågar man bara helt stilla:
- Where have I come?

// Najno